Kustguide
 |
Sjösidan
|
Projekt/Utbildningar
|
Föreningar
|
Kustkultur
|
Sjölänkar
|
Uppdaterad:08-02-05 |
 Om Kustguide Kontakta oss Flaskposten, listan Flaskposten, utskick Annonstorg Gästskribenter Reportage Hamnkontor Efterlysningar Kommersiella annonser |
|
Om Sjösidan Sjökort Navigation Blandat nytt Äldre kåserier SMHI sjöväder (båtweb)* Marinen* Kustbevakningen* MRCC Sverige* MRCC Europa* Svenska Sjöräddningssällskapet* Sjöräddningssällskapet, Visby* |
|
Sjöfartsverket* Om Fritidskort Fritidskortet Lövstabukten Fritidskortet Grepen Fritidskortet Hillevik Fritidskortet Gävle Kust Rättelser, Lövstabukten uppl. 1 Digitala sjökort i handdatorn |
|
Reportage från Seminariet 03 Glimtar från Seminariet 03 Nationellt seminarium i Gävle 2003 Program för Nat. Kustkulturseminarium 2003 Bakgrund 3D-skanning av båt |
|
Om Sjölänkar Add URL Båtlänkar Dykeri Fartyg, skutor Fiske Fyrar Kanaler, båtlinjer Muséer Skärgård Diverse |
KUSTGUIDE - Sjösajten som ger dig överblick över Nordens kuster på nätet!
Utdrag ur medlemstidningen ”Gerda Nytt” nr 3/99. Med författarens tillstånd.
|
Ungefär så
här såg de olika yrkesmännens knivar ut. Ombord på
engelska och amerikanska handelsfartyg tilläts inte manskapet
att bära en spetsig kniv. Om man hade en alltför spetsig
kniv, fick man gå till timmerman eller senare till donkeyman
och få bladet avhugget, så att det mera liknade riggarens
kniv. Sjöfolk var fattiga människor och deras knivar var
enkla. Ett knivblad tillverkades av en uttjänt sax. Inom Royal
Navy dvs. engelska flottan tilläts manskapet att endast bära
en fällkniv, Slidknivar var således förbjudna.
Knivarnas utseende varierade mycket. I sin enklaste form bestod skaftet av en repstump som hade lindats om tången med en valknop som avslutning i vardera änden. Slidan var av läder och ibland av segelduk, skaft och slidor kunde vara dekorerade medelst halvslagsträns. Mina knivar är inga museikopior, ja använder den traditionella tekniken medan formen är egen fatabur, knivbladen mera exklusiva t.o.m. damask, för vem vill i dag ha en avbruten kniv. Segelgarnet som använts för tränsningen är blekt och oblekt lin eller hampa, ibland färgat genom barkning dvs. ett avkok i bark från något lokalt träslag som al, ek eller lärk. Även bark från exotiska träslag t.ex. quebracho eller catechou (även känt som catshit) använda. Barkningen är inte bara en fråga om färgning, garvämnet tannin ger ett gott skydd mot mögel och röta, allt garn garvas och vaxas före användning. Bivax, ibland med tillsats av trätjära, vaxet gör att garnet blir mera lättarbetat samtidigt som det är ett bra skydd. Genom att deltaga i Söderhamns knivgilles tävlingar har jag förmått Svensk Knivförening att ställa ut mina ”Sjöfolksknivar” under kvivveckan i Ludvika 12 - 18 juli 1999 och förmodligen kommer vi att nästa år få en klass som heter ”Traditionella hantverksknivar". Jag kommer att via mina internationella kontakter sprida detta budskap vidare. Dessutom vore det extra roligt om vi under hösten och vintern skulle kunna samlas i Bridgen Gerdas regi och lära oss att tillverka sjöfolkets knivar, för att nästa år i juli ställa ut i Ludvika. Jag ställer upp som handledare och rådgivare, speciellt roligt vore det om vår egen smed kunde tillverka några enkla handsmidda knivblad. Eftersom jag en blivit inbjuden till National Maritime Museum i Greenwich, för att demonstrera och hålla föredrag om sjöfolkets arbeten med garn och rep, finner jag det extra nödvändigt att vi håller denna hantverkstradition vid liv. Är det inte underligt att världens största sjöfartsmuseum representerat av 60 miljoner innevånare ber lilla Sverige om hjälp. Jag själv är hedrad men bedrövad över hur lite intresse som ägnas åt segelmakeriets hantverk. Intresseanmälan till Briggen Gerda. Tel. 026 - 10 19 93 Yngve Edell, medlem nr 202 |
| Skapad: 00-02-08 ©Webgraph Uppdatering |