Kustbloggen

Boende längs Tyktorpsvägen på Lidingö har under flera år förgäves försökt att få rättsinstanser att granska en detaljplan utifrån lagen om strandskydd. Nu uppmanar de Regeringsrättens chef, att titta närmare på ärendet och med dess hjälp ska skapa prejudikat för den nya strandskyddslagen, som träder i kraft den 1 juli i år. Den nya lagen innebär bland annat att Sveriges kommuner själva får ansvara för dispensgivning. Annars menar de, är risken stor för att det snart inte finns några allmäntillgängliga stränder kvar i Sverige.

Dagens strandskydd innebär att man inte får bygga inom 100 meter från strandlinjen. Syftet är dels att ge allmänheten tillträde till stränderna, dels att skydda växt- och djurarter – en tredjedel av alla hotade eller missgynnade växt- och djurarter är knutna till strandmiljöerna.

Det krävs särskilda skäl för att få dispens från lagen om strandskydd. Redan idag har Länsstyrelsen delegerat ansvaret för dispensrätt till en del kommuner. Varje år ges cirka 5 000 nya dispenser från strandskyddet runt om i landet. När Naturvårdsverket år 2002 granskade dispenserna visade det sig att omkring 70 procent (cirka 3 500 per år) av kommunernas beslut var olagliga eller så dåligt motiverade att det inte gick att bedöma om dispenserna var lagliga.

- Den byggrätt som genom dispens medgivits i vår detaljplan, är ett exempel på kommunernas okunskap om strandskyddslagen och dess syften, säger Björn Lundberg, en av de boende längs Tyktorpsvägen. Trots att Lidingö tillhör ett av de områden som Länsstyrelsen bedömer vara en röd zon, där det inte finns utrymme för mer exploatering av stränderna, och att Tyktorpsvägen, som rymmer några Stockholmsområdets äldsta sommarvillor, har ett stort socialt- och kulturellt värde, har Lidingö Stad aktivt bidragit till att låta bebygga strandskyddad mark.

Redan då detaljplaneförslaget presenterades möttes det av kraftig kritik, inte bara av grannar och närboende, utan också av organisationer och myndigheter. Trots detta drevs detaljplanen igenom. Både fastighetsägare inom detaljplaneområdet och närboende har försökt att få planen hävd med anledning av att den strider mot lagen om strandskydd, men det har visat sig vara svårt.

Av oförklarliga skäl valde Miljödepartementet att endast pröva ärendet med utgångspunkt från plan- och bygglagen. Miljöminister Andreas Carlgren meddelade dock i ett brev till de klagande, att regeringen skulle kunna pröva ärendet med utgångspunkt från lagen om strandskydd. När domslutet från Regeringsrätten kom, visade det sig dock att inte heller den hade prövat ärendet med utgångspunkt från lagen om strandskydd. I ett brev till de klagande meddelade Regeringsrättens kanslichef, att eftersom inte Miljödepartementet hade gjort det, så kan inte heller Regeringsrätten göra det.

Nu har de klagande vänt sig till chefen för Regeringsrätten, dels för att få besked om varför ingen av instanserna har prövat ärendet utifrån lagen om strandskydd och hur de nu ska gå vidare i ärendet, dels för att uppmana Regeringsrätten att använda ärendet i prejudicerande syfte.

Situationen är redan idag allvarlig. Möjligheten till tillträde till stränderna är starkt begränsad i de tätbefolkade delarna av landet. Den nya lagen om strandskydd, som träder ikraft den 1 juli i år, innebär att Sveriges kommuner helt får ta över ansvaret och själva får besluta om dispens från strandskyddet. Risken är då dels att vissa kommuner, som till exempel Lidingö, medvetet väljer att gå emot lagen, dels att vissa kommuner inte orkar att till exempel försvara områden för naturvård och friluftsliv mot starka kommersiella exploateringsintressen. Det är fel att låta byggnadsnämndernas fritidspolitiker ta ett sådant ansvar.

Fakta lagen om strandskydd:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-skotsel-av-vardefull-natur/Kust-och-hav/Strandskydd/

En uppmjukning av strandskyddet med mer flexibla regler, det ska bli lättare att få bygga nära vatten i kommuner med god tillgång på stränder och lågt befolkningstryck, svårare nära storstäder med högt befolkningstryck, det anser miljöministern är rätt.

Vi har haft ett ganska starkt strandskydd i Sverige ända sedan 1950-talet, för att förstärka allemansrätten. Tack vare det har vi undsluppit att praktiskt taget alla sjöar, öar och stränder är bebyggda och oåtkomliga för fritt friluftsliv. Exempelvis i Tyskland är en sjö med fria stränder något helt utopiskt.

Om man nu lättar på reglerna i glesbygdskommuner med gott om sjöstrand kommer sakta men säkert detta unika med fria stränder att försvinna. Argumentet att det ger dessa kommuner ökade möjligheter tilll inflyttning är väl det mest kortsynta man kan tänka sig. Varje nybebyggelse vid en strand blir oåterkallelig. Man kan inte återställa stranden. För all framtid har man förstört den resurs en fri strand är.

Redan nu är många kommuner utsatta för ett hårt tryck från bemedlade personer som vill bygga vid vatten. Exemplen på tivelaktiga dispenser är  många. Det är snarare dags för en förstärkning av strandskyddet. Idag gäller avståndet 100 m från stranden. Det borde kanske vara 300 m generellt?

Fler om strandskydd:

• http://blogg.aftonbladet.se/18644/perma/1088426/
• http://betongelit.wordpress.com/2008/04/03/med-tarna-i-vattnet/
• http://gillsteneskogen.blogspot.com/2009/02/strandskyddet.html
• http://erixon.com/blogg/2008/08/flexiblare-strandskydd-ar-ratt/